Indonesiens traditionella hus - kulturell mångfald

Indonesiens har mer än 300 etniska grupper, alla med sin egen unika kultur och traditionella arkitektur.

De olika husen har specifika funktioner och rumsindelningar som speglar samhällets värderingar, familjestruktur och sociala hierarkier. Samtidigt integrerar de konstnärliga och religiösa element, vilket understryker den djupa kopplingen mellan arkitektur, och Indonesiens kultur och traditioner.

Krong Bade (Aceh – norra Sumatra)

Krong Bade, även känd som "Rumoh Aceh," är ett traditionellt hus som kommer från Nanggroe Aceh Darussalam på Sumatra. Dess arkitektur och kulturella betydelse är djupt rotade i historien och islams införande i Indonesien. Stående upphöjd på 2,5 till 3 meter över marken, följer den en rumah panggung eller pålad husstruktur, som liknar ett scenhus med en främre trappa. Väggarna är gjorda av trä och dekorerade med inramade bilder, medan taket är gjort av Rumbia-löv och golvet av bambu. Tyvärr blir Krong Bade alltmer sällsynt i takt med att moderna bostadsstilar föredras av befolkningen.

Ett av Krong Bades särdrag är dess tre huvudsektioner: Seuramoë Keuë (veranda på framsidan), som fungerar som ett speciellt familjerum; Seuramoë Teungoh (centralfoajén), avsedd för att ta emot gäster; och Seuramoë Likot (veranda på baksidan), som används som kök. Dessutom finns det en extra sektion känd som Rumoh Dapu, som fungerar som vardagsköket. Trapporna som leder till huset är medvetet oregelbundna, vilket symboliserar religiösa värderingar inom Aceh-stammen.

Användningen av Krong Bade är lika unik. Utrymmet under huset fungerar som förvaringsutrymme för matmaterial, medan den förhöjda scenen fungerar som en viloplats eller en plats för sammankomster och mottagningar.

Gadang (Minangkabau - västra Sumatra)

Gadang-huset är en fysisk struktur såväl som en plats att förvalta Minangkabau-traditioner, värderingar och identitet. Tillhörande Minangkabau-folket, är det också känt som Bagonjong-huset eller Baanjuang-huset. Dess mest slående egenskap är den unika takdesignen, som liknar de majestätiska hornen på en buffel, en symbol som är djupt rotad i Minangkabaus arv. Detta ikoniska tak tjänar inte bara ett estetiskt syfte utan förkroppsligar också Minangkabau-folkets gemensamma anda, som representerar enhet och solidaritet inom samhället.

Dekorerad med intrikata sniderier av växter, blommor, frukter och geometriska mönster, är utsidan av Gadang-huset ett bevis på Minangkabau-folkets konstnärliga skicklighet och kulturella stolthet. Inuti varierar antalet rum beroende på familjens kvinnliga medlemmar, vanligtvis från tre till elva. Varje rum fyller en specifik funktion som speglar hushållets olika behov.

Centralt för Gadang-huset är dess distinkta tak, som liknar formen på ett skepp eller båt, vilket frammanar bilder av resor och äventyr. Dessa tak är gjorda av nipah-löv och har fyra till sex bågar, som symboliserar styrka och motståndskraft. Minangkabau-folket, som bor i Padang-höglandet på Sumatra, är mycket stolta över sitt unika arkitektoniska arv, med Gadang-huset som en samlingspunkt för kulturell identitet och sammanhållning i samhället.

Termen "Minangkabau" i sig har en signifikant betydelse, och kombinerar "menang" (vinst) och "kerbau" (buffel), till minne av en legendarisk seger i en buffelkamp. Varje Gadang-hus är mer än bara en bostad; det är en symbol för familjens enhet och stolthet, där varje Minangkabau-individ identifierar sig nära sitt förfäders hem.

Inuti Gadang-huset definierar tre huvudområden dess layout: Rumah Tongah, som fungerar som det centrala postområdet; Anjuang, ett angränsande utrymme för olika aktiviteter; och Biliak, avsedda sovrum för familjemedlemmar. Mittemot Anjuang ligger köket, ett viktigt utrymme för att dela måltider och familjesammankomster. Besökare tas varmt emot i den rymliga Pangkalan, vilket återspeglar gästfriheten och värmen som är inneboende i Minangkabau-kulturen.

Limas (Palembang – södra Sumatra)

Limas-huset, även känt som Rumah Bari (som betyder "gammalt hus"), är en typ av traditionellt hus som finns i Palembang, södra Sumatra. Dessa hus finns också i Baturaja och visar upp en unik arkitektonisk stil och kulturarv. I Palembang är husen i Limas förknippade med adeln och människor med hög status, vilket symboliserar den sociala hierarkin och traditionella värderingar i regionen.

Namnet "Limas" syftar på dess pyramidliknande form. Med sina graderade golv och förhöjda struktur påminner huset om en pyramid. Limas-huset är traditionellt tillverkat av trä och upphöjt på pålar, och har ett stegvis eller graderat golv som består av två till fem områden på lite olika höjder. Denna design innehåller en bred veranda och ett distinkt tak, vilket ger huset en unika strukturell elegans.

Sulah Nyanda (Banten – västra Java)

Det traditionella huset Sulah Nyanda, byggt av Baduy-stammen i Banten, står som bevis på gemensam ansträngning och respekt för naturen. Med hjälp av naturliga material som trä och flodstenar (umpak) bygger Baduy-folket dessa hus med noggrann hänsyn till miljön. Grunden, gjord av trä, stöds av flodstenar, vilket säkerställer stabilitet samtidigt som den harmoniserar med markens naturliga konturer.

En av de utmärkande egenskaperna hos Sulah Nyanda-huset är dess anpassning till markens konturer, som kan ses i träpålarnas varierande höjd. Väggar och golv är vävda av bambu, medan taket är tillverkat av torkade kokospalmblad, ijuk, vilket återspeglar stammens beroende av lokalt tillgängliga resurser.

Inne i huset Sulah Nyanda är rummen indelade efter funktion. Det främre rummet, Sosoro, fungerar som ett mottagningsområde för gäster, samtidigt som det ger utrymme för avkoppling och vävning, särskilt för kvinnor. Mellanrummet, Tepas, fungerar som ett centralt utrymme för övernattning och familjesammankomster, med plats för olika aktiviteter. Det bakre rummet, Ipah, rymmer köket och fungerar som förvaring för grödor och ris, med golvöppningar som underlättar ventilationen i hela huset.

Designen av Baduy-huset prioriterar naturlig luftcirkulation, med golvöppningar som låter frisk luft flöda fritt. I brist på fönster går invånarna ut för att uppskatta sin omgivning för att ytterligare integreras med naturen. Baduys traditionella hus är enkelt men ändå funktionellt och är huvudsakligen byggt av bambu, lämpligt för små familjer med två till fyra medlemmar.

Joglo (centrala & östra Java)

Joglo-huset, en mycket uppskattad del av centrala Javas arv, utmärker sig för sina speciella arkitektoniska drag. Dess mest slående egenskap är det pyramidformade taket, vilket bidrar till dess unika charm. Taket som är täckt med takspån förstärker dess distinkta utseende, vilket ger huset dess namn "Joglo".

En anmärkningsvärd aspekt av Joglo-huset är dess vidsträckta terrass, som ger gott om utrymme för olika gemensamma aktiviteter. Denna terrass fungerar som en samlingsplats där grannar kan mötas och främja nära relationer inom samhället. En annan egenskap hos Joglo-hus är deras tre ytterdörrar, var och en med sin egen betydelse och syfte. Dessa dörrar symboliserar harmoni och öppenhet, välkomnar både gäster och positiv energi i hemmet.

Joglo-husets strukturella stabilitet säkerställs av fyra huvudpelare, känd som Saka Guru. Dessa pelare bär husets vikt och bibehåller dess integritet och hållbarhet över tiden. Utöver dess fysiska egenskaper har Joglo-huset filosofiska betydelser djupt rotade i javanesisk kultur. Den symboliserar adel och tradition och fungerar som en samlingspunkt för gemenskapssammankomster och fester.

Bale Sakenem (Bali)

Balinesiska traditionella hus, Bale Sakenem, är designade för att rymma både boende och religiösa ceremonier. De inkluderar vanligtvis viktiga områden som ett familjetempel, bostadsrum, kök och öppen paviljong. Dessa utrymmen är en del av det dagliga livet och är ofta utsmyckade med intrikata sniderier och dekorationer, som återspeglar Balis rika kulturarv.

I hjärtat av balinesisk traditionell husfilosofi är konceptet Asta Kosala Kosali, som betonar harmoniska relationer mellan de boende (Pawongan), miljön (Palemahan) och den andliga sfären (Parahyangan). Denna filosofi vägleder husets konstruktion och layout, och säkerställer att det är i harmoni med både den naturliga omgivningen och det balinesiska folkets andliga övertygelse.

Som material i byggandet av traditionella balinesiska hus används halmtak, kokosnötsträ, bambu, teak och natursten. Dessa material kommer från närområdet och är utvalda för sin slitstyrka och hållbarhet, vilket återspeglar det balinesiska engagemanget för att leva i harmoni med naturen.

Specifika områden i ett balinesiskt traditionellt hus tjänar olika syften. Angkul-angkul, en enorm port vid ingången, välkomnar besökare och fungerar som en symbol för skydd. Aling-aling, en barriär, förhindrar direkt insikt in i huset, vilket säkerställer integritet och säkerhet. Sanggah, en helig familjehelgedom, är en plats för religiösa ritualer och erbjudanden. Slutligen är Bale Dauh ett rum avsett för pojkar eller män, som ger ett utrymme för vila och avkoppling i hushållet.

Tongkonan (Toraja - södra Sulawesi)

Tongkonan-huset, ett traditionellt hus i Torajan-samhället i södra Sulawesi, har en distinkt arkitektur som återspeglar den kulturella rikedomen och värderingarna hos dess folk.

En av dess mest anmärkningsvärda egenskaper är dess unika takdesign, som liknar formen på en båt. Taket böjs uppåt i båda ändarna och efterliknar formen av ett liggande kärl. Ursprungligen tillverkades dessa tak med material som palmfibrer eller sagopalmblad. Men numera är det vanligare att järnplåt används.

Utöver sin fysiska struktur har Tongkonan en djup symbolisk betydelse för Torajan-folket. Den fungerar som en representation av kopplingen mellan det levande och livet efter detta, och förkroppsligar den värdighet och familjeprinciper som värdesätts av samhället. Ofta är Tongkonan-husen prydda med omsorgsfullt utarbetade sniderier och komplexa motiv, vilket ytterligare betonar deras kulturella betydelse.

Den etniska gruppen Torajan, som till övervägande del bor i bergsregionerna i sydvästra och centrala Sulawesi, upprätthåller ett hierarkiskt samhälle. Denna samhällsstruktur omfattar distinkta klasser, inklusive adelsmän, vanliga medborgare och individer som tjänar andra.

En annan utmärkande egenskap hos Tongkonan-husen är närvaron av "buffelhorn" ovanpå taken. Dessa horn symboliserar olika dygder som är mycket respekterade av Torajan-folket, såsom status, mod, styrka och andan av motståndskraft. Dessutom är Tongkonans väggar ofta dekorerade med rik ornamentik, med geometriska mönster och skildringar av målade tuppar, vilket bidrar till det estetiska värdet av dessa traditionella hus.

Baileo (Maluku)

Baileo-huset, som finns i regionerna Maluku och norra Maluku, följer rumah panggung-stilen (pålhus). Den står på korta kokosnötsstammar som stödjer strukturen och förbinder den med marken. Intressant nog är Baileos tak också gjort av samma små pelare. Till skillnad från moderna hus är golvet i detta traditionella hus inte spikat; i stället använder den en låsteknik för att förhindra knarr när man trampar på den.

Baileo tjänar flera syften. Det är ett hem för byns tjänstemän och en samlingsplats för invånarna. Byggt huvudsakligen av trä, bambu och halmtak (allt från naturen), är detta unika hus inte beroende av spik. I stället använder den krokar, fibrer och träpinnar för stabilitet. Trots sin brist på isolering har Baileo utmärkt naturlig belysning och luftcirkulation, vilket håller invånarna svala.

Dayak-långhus (centrala Kalimantan)

Dayak-långhuset är mer än bara en byggnad; det representerar ett helt sätt att leva. Dessa stora strukturer, ofta över tvåhundra meter långa, tjänar inte bara som allaktivitetshus utan som hela byar. Den är uppstyltad och rektangulär, 180 meter lång, 30 meter bred och 5-8 meter över marken. Höga pelare stödjer strukturen och en bred trappa symboliserar samhörighet och tolerans.

Traditionella hus i Kalimantan, kända för sin pål-design, håller vilda djur borta. Under översvämningar finner invånarna trygghet i dessa upphöjda bostäder. Designen inkluderar trappor för tillträde, såsom hejo-trappan.

Dayak-långhuset är hjärtat av samhället. Inuti finns separata familjelägenheter tillsammans med delade utrymmen för matlagning, ceremonier, smide och sociala sammankomster. Men förändringarna i västra Kalimantan – från en avlägsen djungel till ett livligt jordbruksområde – utmanar dessa långhussamhällen.

Det bor många Dayak-familjer i varje långhus, vilket skapar en stark känsla av sammanhållning. De ser till och med interetniska äktenskap. Traditionellt var långhuset den största politiska enheten för Dayak-folket. Trots större allianser eller grupper baserade på dialekter förblev lojaliteten alltid inom långhuset.

Även om designen varierar, har alla långhus gemensamma egenskaper. Det offentliga livet sker längs en rak korridor. Dörrar på ena sidan leder till familjeenheter, medan den andra sidan ger tillgång till marken eller en utomhusveranda. Arbetsytor för rismalning, tvätt och andra uppgifter finns i hela långhuset.

När familjer blir rikare kan de välja att bygga separata hem eller utöka sina lägenheter inom långhuset. Vissa långhus växer bakåt och skapar kedjor av sammankopplade enheter. Invånarna bidrar med arbetskraft inte bara till sina egna utrymmen utan även till hela långhuset.

Långhus var en gång omgivna av åkrar och skogar, men nu har gummiträd och oljepalmer ersatt vildmarken. Ändå frodas Dayak-kulturen och håller fast vid långhusets skönhet, rika seder och ideal.

Bale Tani (Lombok - Nusa Tenggara Barat)

Sasaks traditionella hus, ofta kallat Bale Tani eller Bale Bonter, återspeglar övertygelserna och värderingarna hos ursprungsbefolkningen Sasak i Lombok, Indonesien. Den har en rektangulär form med ett halmtak. Den är konstruerad av bambu, trä och vävt gräs och smälter harmoniskt in i den naturliga miljön. Designat för att motstå jordbävningar och tropiskt väder, är huset både praktiskt och kulturellt betydelsefullt.

En spännande aspekt av Sasak-huset är dess golvbehandling, som innebär att man regelbundet smetar ut kogödsel. Denna metod håller bort myggor och tros ge magiskt skydd. Vanligtvis består huset av två rum: det främre rummet, reserverat för män och mödrar, och det inre rummet, avsett för ensamstående kvinnor och placerat på en högre nivå än det främre rummet.

Sasaks traditionella hus är en integrerad del av Sasak-kulturen och betonar gemenskap och familjeband. Materialen som används kommer från den lokala miljön, med trädelar sammanfogade med bambuspik. Den smala entrédörren tillför ett element av respekt, vilket kräver att de som kommer in måste buga sig när de går in.

Utöver sin praktiska användning förmedlar Sasak-huset estetiska och filosofiska budskap. Dess form utvecklades under Karang Asem-monarkin på 1600-talet och integrerar element från Bali-arkitekturen. Islamiska perspektiv påverkar dess konstruktion: tre trappor symboliserar människolivets stadier (födelse, tillväxt och död), och fyra berugak-rekvisita representerar islamiska lagar (Koranen, Hadith, Ijma och Qiyas).

I Sasak-kulturen upptar föräldrahus den högsta nivån, följt av den äldsta sonens bostad. Det yngsta barnet bor på bottennivån, vilket betonar vikten av moralisk karaktär och förebild.

Sasak-hus använder naturliga material som trä, bambu och halmtak. Upphöjda på pålar är dessa hus skyddade mot översvämningar och ger stabilitet under seismiska händelser.

Sasak långhuset fungerar som en gemensam bostad för flera familjer. Dess låga dörrkarm uppmuntrar respekt och förstärker kulturella normer, främjar en känsla av gemenskap och delat boende.

Uma Kelada (Ratenggaro - Nusa Tenggara Timur)

Uma Kelada, ett traditionellt hus som finns på Sumba Island i östra Nusa Tenggara, särskilt i byn Ratenggaro, är en betydande del av det sumbesiska kulturarvet. Huset är känt för sitt höga halmtak, som varierar i höjd beroende på invånarnas sociala status, och speglar samhällets sociala hierarki. Uma Keladas grund består huvudsakligen av bambu, och huset har inga fönster. I stället kommer ljus och luft in genom små springor mellan bambuväggarna.

Det traditionella huset för den etniska gruppen Manggarai, som liknar i vissa avseenden, har en cirkulär form med ett halmtak och en central härd för matlagning och värme, som symboliserar gemenskapsband och förfäders förbindelser. Däremot är det traditionella sumbanesiska huset, även känt som Uma, byggt av naturliga material som trä, bambu och halmtak. Upphöjd på pålar sträcker sig dess stora halmtak över husets väggar och skapar ett täckt verandaliknande utrymme som omger huset. Takets form, inspirerad av buffelns horn – heliga djur i Sumba – bidrar till dess unika design.

Det inre av Uma Kelada är uppdelat i tre sektioner, som var och en tjänar ett specifikt syfte. Den främre delen är ett vardagsrum och en plats för att ta emot gäster, den mittersta delen är för att sova och den bakre delen fungerar som kök och förråd. Väggarna är prydda med invecklade sniderier och målningar som skildrar lokal folklore och legender, vilket bidrar till husets kulturella rikedom.

De sumbanesiska traditionella husen har djup kulturell och andlig betydelse. Det är centrum för familje- och samhällslivet, där viktiga ceremonier och ritualer äger rum. Arkitekturen speglar den sumbanesiska tron på den andliga världen och sambandet mellan levande och döda. Den förhöjda strukturen tros skydda invånarna från onda andar och vilda djur, medan det buffelhornformade taket symboliserar kopplingen mellan det levande och livet efter detta, där förfäder bor.

Mbaru Niang (Flores – Nusa Tenggara Timur)

Mbaru Niang, även känd som Rumah Niang, är ett traditionellt hus som ligger i Wae Rebo, Manggarai Regency, East Nusa Tenggara (NTT). Mbaru Niang-huset sticker ut med sin distinkta koniska form, som liknar en uppåtvänd båt eller ett horn. Dess tak, tillverkat av alang-alang gräs, skapar en slående siluett mot landskapet.

Mbaru Niang är djupt rotad i Manggarais kultur och andlighet. Det symboliserar gemenskapsband, förfäders förbindelser och hållbara traditioner. Byggandet av huset involverar kollektivt arbete, vilket återspeglar andan hos Manggarai-folket. Wae Rebo, där Mbaru Niang-hus finns, ligger i en isolerad by på en höjd av 1 100 meter över havet. Omgiven av bergig terräng och frodig djungel, erbjuder det en verkligt unik kulturell upplevelse.

2012 mottog Wae Rebo “Top Award of Excellence” från UNESCO och UNESCO Asia “Pacific Heritage Awards”. Byns orubbliga engagemang för att återuppbygga och bevara Mbaru Niang spelade en viktig roll i detta prestigefyllda erkännande.

Honai (västra Papua)

Honai-huset, en traditionell bostad som främst finns i östra Indonesien, särskilt i västra Papua, tillhör Dani-folket och utmärker sig för sin distinkta design. Den liknar en svamp, med ett koniskt tak som avsmalnar nedåt. Dess ringa storlek, vanligtvis runt 2,5 meter högt, skapar en anmärkningsvärd siluett. Sett uppifrån ser en rad av Honai-hus ut som en rad brunaktiga svampar.

Honai-huset är miljövänligt på grund av dess konstruktion med trä och halmtak. Taket sträcker sig långt ut och täcker nästan hela bostaden, och skyddar väggarna från regn och isolerar mot den kalla bergsluften. Trots sin till synes ringa storlek är Honai-huset uppdelat i två våningar. Den första våningen fungerar som ett gemensamt utrymme, medan den andra våningen ger plats för vila eller sömn. Det kan bo fem till tio personer i ett Honai-hus.

Honai hus tjänar många syften. De används för förvaring av vapen under krigstider, som mötesplatser för samhällsdiskussioner och som mötesplatser för utbildning och kulturaktiviteter.

Honai-hus har vanligtvis bara en liten dörr och inga fönster. Frånvaron av fönster hjälper till att upprätthålla värmen och skyddar mot rovdjur. En central ugn används både för matlagning och uppvärmning.