Wayang - Indonesiens kulturella arv

Wayang, den traditionella teaterformen på Java, Sunda (Västjava), Bali, Lombok, Sumatra och Kalimantan i Indonesien, och även i Malaysia, är djupt influerad av javanesisk kultur. Termen "wayang" anses härstamma från "bayang" som betyder "skugga", med skuggteaterdockor som förebild för andra dock- eller dansföreställningar, ofta ackompanjerade av en stor gamelanorkester på Java och gender wayang på Bali. Filosofiskt tolkas wayang ofta som en skugga eller reflektion av mänskliga egenskaper, som ilska, girighet, snålhet och visdom. Den representarar en höjdpunkt av indonesisk kultur och inkluderar skådespeleri, sång, musik, drama, litteratur, måleri, skulptur, snideri och symbolisk konst.

Wayangtraditioner har utvecklats under mer än tusen år och tjänat som ett medium för information, predikan, utbildning, filosofisk förståelse och underhållning. De historier som skildras i wayangföreställningar återspeglar utmaningarna i mänskligt liv och ger sig an sociala, ekonomiska, kulturella, politiska och miljömässiga frågor. Dessa historier inkluderar ofta mytiska eller moraliska berättelser från hinduiska epos som Ramayana och Mahabharata, liksom lokala legender.

Wayang är inte bara underhållning; den tjänar också ett utbildningssyfte genom att förmedla värdefulla lärdomar och livsvärderingar. Föreställningar kan pågå i upp till åtta timmar och hålls vanligtvis under heliga tempelceremonier, privata tillställningar som bröllop och offentliga evenemang i byar. Ön Lombok har till och med utvecklat sin egen unika stil av wayang kallad Wayang Sasak.

En skicklig artist som utför och kontrollerar de traditionella dockorna kallas dalang. Dalang underhåller, berättar historier och interagerar med publiken genom föreställningarna.

Wayang kulit-skuggdockor, berömda på Java och Bali, är Indonesiens mest kända dockteater. Termen "wayang" betyder skugga eller fantasi på javanesiska, medan "kulit" syftar på det läder som används för att tillverka dockorna.

Dessa dockor, huvudsakligen tillverkade av läder, manipuleras med pinnar eller buffelhornhandtag och kastar skuggor på en bomullsduksskärm med hjälp av en oljelampa eller modern belysning. UNESCO erkände Wayang Kulit som ett mästerverk av mänskligt muntligt och immateriellt kulturarv år 2003.

Olika regioner har unika dockstilar. De från Surakarta i centrala Javas är mest kända, medan Balis figurer är kompakta och naturalistiska. Att skapa en docka för en föreställning tar flera veckor och involverar spårning, slipning, målning och montering av rörliga delar. Mindre kostsamma dockor görs ibland av kartong och målas med en sprayteknik, och säljs till barn under föreställningar.

Wayang wong, även känt som Wayang orang, är en form av javanesisk eller balinesisk dans-teater som hämtar sina teman från episoder av Ramayana eller Mahabharata. Å andra sidan brukar Wayang gedog typiskt innehålla berättelser från Panji-cykler, som härstammar från kungariket Janggala, ett av Östjavas kungariken. I dessa föreställningar bär skådespelarna masker kallade wayang topeng eller wayang gedog, där "gedog" härstammar från "kedok", liknande "topeng", som betyder "mask".

Wayang golek är trädockor som manipuleras underifrån med pinnar som är anslutna till händerna och en central kontrollstång som går genom kroppen till huvudet. Trots sin enkla konstruktion är dessa dockor oerhört mångsidiga, uttrycksfulla och skickliga på att imitera mänsklig dans.

Ursprunget till wayang golek är inte helt klart, men forskare menar att den troligen har sitt ursprung i Kina och kom till Java runt 1600-talet. Några av de äldsta wayang golek-traditionerna kommer från Javas nordkust, känd som pasisirregionen, hem för tidiga muslimska kungariken. Här användes dockorna för att berätta historier om Amir Hamza, Muhammeds farbror, i en tradition kallad wayang golek menak.

Legenden tillskriver uppfinningen av wayang golek till det muslimska helgonet Wali Sunan Kudus, som använde den för att främja muslimska värden. På 1700-talet hade traditionen spridit sig till Västjavas berg, där den utvecklades för att innefatta berättelser från Ramayana och Mahabharata, känd som wayang golek purwa. Idag förekommer dessa föreställningar i Bandung, Bogor och Jakarta.

Wayang klitik-figurer liknar wayang kulit-figurer, men är tillverkade av tunna träbitar i stället för läder, och används som skuggdockor. De är lika små som wayang kulit-figurer men mer benägna att gå sönder. I stridsscener blir de ofta skadade, vilket roar publiken. Innan starka lim fanns tillgängliga, måste trasiga dockor ersättas med dyra nya. Så dockor som används i stridsscener har läderarmar för ökad hållbarhet.

Namnet "klitik" kommer från ljudet de gör när de manipuleras av dalang. De härstammar från östra Java, där verkstäder fortfarande producerar dem, och de är billigare att tillverka än wayang kulit-figurer. De historier de skildrar härstammar från kungariken i östra Java: Jenggala, Kediri och Majapahit.

Wayang beber delar likheter med illustrerade ballader från medeltiden och nya tiden i Europa, som nästan har försvunnit idag, med endast några få rullar kvar på museer. Föreställningar äger vanligtvis rum i små auditorier och följer ett liknande mönster. Dalang signalerar starten, och gamelanorkestern börjar spela när dalang rullar ut en bild relaterad till historien. Sedan, genom tal och sång, berättar dalang historien mer detaljerat. Under kvällen rullar dalang ut flera bilder, var och en representerar en historia eller del av en historia. Dessa historier kommer ofta från Ramayana, Mahabharata, Jenggala-sagor eller andra lokala legender.

Wayang Sadat är en nyligen skapad typ av wayang som används av islamiska lärare för att illustrera muslimsk etik och religion för folket på Java och Bali.

Wayang Wahyu introducerades på 1960-talet av Broder Timotheus L. Wignyosoebroto för att skildra den katolska kyrkans läror. Det blev populärt som ett alternativt sätt att berätta bibelhistorier. Till en början tillverkades dockor av papper på grund av det var mycket billigare än med traditionellt vattenbuffelskinn.

Wayang Potehi är en traditionell form av dockteater som kommer från den kinesisk-indonesiska befolkningen på Java och andra delar av Indonesien. Den kombinerar element av kinesiska dockteater med javanesisk kultur, vilket skapar en unik och levande teaterkonst. Dockorna som används är vanligtvis gjorda av trä, tyg och ibland papper, och de hanteras av dockspelare bakom en bakgrundsbelyst skärm. De teman som utforskas i dessa föreställningar kretsar ofta kring moraliska lärdomar, familjevärderingar och det godas triumf över det onda. Föreställningarna ackompanjeras av traditionell musik och sång, vilket skapar en livlig och engagerande atmosfär.